Talgoxen - glupsk besökare vid fågelbordet

Talgoxen (Parus major) är en av de vanligaste fåglarna vid fågelbordet. Med lite tålamod är den lätt att få tillräckligt tam för att den ska komma och äta till handen. 

Den har ovanligt många olika läten, man har räknat upp till 40 läten. Den varierar alltså sin sång, men det vanliga ”ti-tu ti-tu ti-tu” eller ”tititu, tititu, tititu” är det läte man nog mest sammanknippar med talgoxen. Hanen börjar sin locksång redan strax efter nyår och är en riktig glädjespridare under soliga vinterdagar. 

Det är vår största mesfågel. Den har ett mycket karaktäristiskt utseende med sin svarta hätta, vita kinder och skarpt gula bröst. Hane och hone är lika varandra, men hanen har ett bredare svart band nedåt över bröstet och honan är lite blekare i färgerna. 

De häckar i maj-juni och kan bygga bo i de mest udda håligheter. De övertar gärna holkar, men har också påträffats i elskåp, vattenpumpar, och brevlådor. En holk accepteras normalt inte av talgoxe förrän den suttit uppe minst ett år. Den vill ha ett ingångshål på 3.5-4cm. 

Talgoxen är mycket störningskänslig under häckningen och då ungarna är nyfödda. Det är inte ovanligt att honan, när hon blir störd, reser sig och fräser som en orm. Honan trycker länge på äggen och ungarna, men blir hon tillräckligt störd så flyger hon iväg för att inte komma tillbaka.

Enligt den årliga undersökningen 'Vinterfåglar inpå knuten', är Talgoxen vår allra vanligaste besökare vid fågelmataren. Den äter det mesta, gärna insekter, bröd, frön, och talg.

Den sägs ha fått sitt namn från sin egenskap att glupskt ('som en oxe') äta av uthängd talg.